min förlossning

Efter påtryckningar från flera håll, kommer här en berättelse om när vår underbara dotter kom till världen.

Jag kan inleda med att säga att jag visste att det skulle göra ont att föda barn, men den här smärtan kunde jag aldrig i mitt liv föreställa mig. ALDRIG.

BF+4. Den 29 juni var som vilken dag som helst. Jag drogs som vanligt med rätt så kraftiga sammandragningar, vi var och storhandlade på Ica Maxi och på kvällen myste vi i soffan framför en film. Att jag skulle gå över tiden var det ingen som trodde; läkare, barnmorska och inte minst jag själv eftersom slemproppen hade släppt redan i vecka 37. I flera veckors tid hade jag försökt tolka minsta lilla tecken och läste allt jag kom över om olika signaler. Om det funnits en tävling i att surfa mest på familjeliv.se, hade jag nog kammat hem förstapriset.

Vi gick till sängs ungefär kl 01:00, som en blixt från klarblå himmel ändrade sammandragningarna karaktär. Kan förvärkar vara så här smärtsamma? Hur ont ska det göra? Är det jag som har låg smärttröskel? Hur ska man veta när man aldrig fött barn tidigare? Jag visste bara att det gjorde ont som sjutton i en minut och sedan klingade det av. Om och om igen.

Vi klockade:

11:51
10:02
07:13
04:33
06:24
03:19
08:39

Emil tyckte att vi skulle åka in. Jag däremot tyckte inte att värkarna var tillräckligt regelbundna för det. Visst var det sagt tre värkar på 10 minuter? Så många gånger som man hört om alla som blir hemskickade från förlossningen. Jag hade sedan länge bestämt mig för att jag inte skulle bli en av dem. Om det nu var riktiga värkar så var det ju ändå bara början.

Bara 10 minuter senare låg jag och kved av smärta och det var inget snack om saken, vi åker in. Jag ringde till förlossningen och presenterade mig. När barnmorskan svarade, fick jag en ny värk och började gråta samtidigt som jag försökte andas så som vi lärde oss på föräldragruppen. Om det hjälpte? Inte som jag hoppats.

Jag var i förnekelse och tyckte minsann att bb-väskorna skulle få stanna hemma eftersom vi skulle bli hemskickade. Som tur var tog Emil dem med sig ändå. Att föda barn kändes alltid så långt bort, som det aldrig skulle hända på riktigt. Jag hade föreställt mig värkar hemma i flera timmar som sakta men säkert skulle öka i intensitet, varma duschar, alvdedon och massage. Men nu blev det istället raka spåret till förlossningen.

På förlossningen fick vi först göra en CTG-kurva . Det visade sig snabbt att värkarna kom tätt och var starka. Efter 7 minuter bad jag Emil trycka på larmknappen. Jag tänkte att nu måste jag få någon smärtlindring, annars överlever jag inte det här. Barnmorskan gjorde en undersökning och det var nu jag trodde att vi skulle få höra tack och hej, hem och vila och kom tillbaka senare. Men istället fick jag beröm för att det hade hänt massor. Jag var öppen hela 5 cm. Det var först nu jag insåg att vi var mitt uppe i förlossningen. Jag och Emil kramade om varandra och känslorna och tankarna snurrade runt. Vi försökte smälta att i natt skulle vi äntligen bli föräldrar. Så underbart.

Klockan var 02:45. Vi blev visade till ett förlossningsrum. Barnmoskan Anna beställde direkt en narkosläkare som skulle sätta epidural. Självklart hade jag med mig bedövningsplåster, spruträdd som jag är. Jag trodde att den milslånga sprutan skulle skrämma mig mer än vad smärtan skulle göra. Med facit i handen brydde jag mig inte ett dugg om några sprutor i hela världen.

Nu tog barnmorskan hål på hinnorna och satte även skalpelektrod på bebisens huvud. Jag testade lustglas som de allra flesta predikar. Själv tyckte jag att det var fruktansvärt obehagligt. Usch, bort med den!

Jag frågade barnmorskan ganska ofta om det kommer göra ondare än den smärta som är just nu. Hon svarade att den sista biten av öppningsvärkarna brukar vara värst. Att inte veta hur ont det kommer göra var en riktigt skrämmande tanke för mig.

Klockan 03:15 fick jag äntligen ryggmärgsbedövning. Tack gode gud för den underbara uppfinningen! Dock tog det 30 minuter för den att börja värka men sen blev jag männika igen och kunde prata normalt, dricka lite jordgubbssaft och till och med skratta lite. Emil var helt underbar hela tiden med sitt peptalk. Barnmorskan lämnade rummet och skulle komma tillbaka kl. 04:20 för att kontrollera att jag öppnat mig till minst 7 cm.

Emil höll mig i handen hela tiden. Jag mådde så himla bra nu att jag somnade direkt. Men efter bara fem minuters njutning började jag känna av någon ny smärta i nedre delen av magen. Den här smärtan var betydligt värre än öppningsvärkar. Emil tryckte på larmknappen igen. Jag blev ombedd att gå på toalatten och kissa men när jag skulle sätta mig så kände jag att det här går bara inte. Barnmorskan ville då göra en ny undersökning för att se hur öppen jag var. Jag frågade om det hade hänt något och fick till svar att jag var helt öppen så nu skulle det födas barn.

Men hallå, var tog mitt halva dygn och tristessen av att vänta och vänta? Det var ju nyss vi låg hemma och såg film!

Barmorskan frågade; visst känner du hur det trycker på och att du vill hjälpa till? VAA?! Aldrig i livet! Jag ville hålla emot!

Under "krystvärkarna" ville jag ge upp, bönade och bad om kejsarsnitt, mer bedövning – ja, vad som helst. Jag fick värkstimulerande dropp för att skynda på det hela. Barnmorskan sa att hon trodde krystvärkarna avtagit på grund av ryggmärgsbedövningen eftersom jag absolut inte ville trycka på. Därför blev det så jobbigt för mig. All den kraft som behövs för att föda barn fick jag sköta själv utan kroppens hjälp.

En ny barnmorskan kom in och började trycka längst upp på magen att hjälpa till. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag bad henne gå därifrån eftersom det gjorde så förbaskat ont. Jag ville fly från stället men snabbt insåg jag att det inte fanns någon återvändo.

Mina ben skakade vansinnigt mycket. Undrar vad det berodde på? Nervositet? När jag hade krystat längre än en timme utan att det hänt särskilt mycket, ville barnmorskorna göra ett klipp eftersom bebisens hjärtljuden hade sjunkit från 150 till 60 slag/min. Panik!! Mest orolig var jag såklart för bebisens hälsa men ett klipp var ju även min värsta skräck. De skulle banne mig vara den absolut vara sista utvägen och på nästa värk tog jag i för kung och fosterland och upp på min mage kom den underbaraste lilla varalsen man kan tänka sig.

Klockan var 05:35 (den 30 juni alltså) Lyckan i Emils ögon kommer jag aldrig glömma. Det var nu det började, vårt nya liv som föräldrar. Vi kunde inte se oss mätta på den lilla varelsen som var så underbar, så perfekt och som var... vår egna dotter. Vår dotter, Alice

Hur ont det än gjorde, skulle jag göra det tusen gånger om för Alice...