Idag är dagen som vi längtat efter i nio långa månader. Idag är dagen vår bebis beräknas att se dagens ljus. På självaste midsommarafton. Men hon verkar ha det alldeles för bra där inne. Sammandragningarna kommer och går precis som de har gjort i flera veckor. Men det händer liksom inget mer än det. Slemproppen släppte ju för flera veckor sedan men inget mer med det heller. Jahapp, det ser ut som jag kommer gå över tiden...
Av någon konstig anledning föreställer jag mig att förlossningen startar mitt i natten. När jag vaknar på morgonen blir jag alltid lika besviken. Ingen bebis idag heller, tänker jag (trots att dagen just börjat) När jag går och lägger mig känner jag efter extra noga om något känna annorlunda i kroppen och det gör det aldrig heller. Bara massor med sparkar och det är ju mysigt. Men vi vill känna sparkarna på riktigt nu, från utsidan.
Nu sticker vi iväg och firar midsommar på landet. Jag har på mig en klänning och ett par sandaler. Jag kan säga att mina fötter/vader inte är direkt smickrande. Att de är fyllda med vatten är bara förnamnet. Inga former alls, bara en raksträcka från vaden till foten.
Det finns ett ordspråk som säger Inget är som väntans tider vilket har fått en helt ny innebörd som gravid. Jag har aldrig i mitt liv längtat efter något så mycket som att få pussa på vår bebis. Varje dag känns som en evighet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar